|
|
Illustration: MATHIAS STÅHLE |
"Buss på dem Persson!"
EMU-valskampanjen 2003. Stadsminister Göran Persson vill byta ut kronan mot euro. Men trots att hans egen ja-sida leder i opinionsmätningarna kritiseras Persson inernt för att skrämma över villiga Euro-väljare till nej-sidan. Så här gick det till:
Visst ger det ett upproriskt intryck? Längst in i ett hörn på Sveavägen 68 står en tom, uppklippt mjölkkartong. Förut fanns det mellanmjölk i den. Nu innehåller den nejsidans valpropaganda. Resten av den grönglasade entrén domineras av tre valaffischer som skriker ut ett entydigt ja, ja, ja till besökaren. Receptionisterna talar med dämpade röster. Sådan är stämningen på socialdemokraternas partihögvarter.
Utanför 68:ans glasdörrar står Göran Perssons valbuss. Den har en blågul tygälg hängande i backspegeln. På några timmar ska den runda Mälaren, stanna i Västerås, Eskilstuna och Örebro för att sedan återvända till Stockholm. Statsministern själv föredrar att sitta i den skinnklädda sittgruppen i karossens främre del.
Han tycker sig märka att opinionen skiftar åt hans eget håll, berättar han. Göran Persson har en liten egenhet som politiker. Den är rätt väl känd bland journalister.
Statsministern påstår sig kunna läsa av läget i opinionssiffrorna genom att se sin publik i ögonen när han talar. Man kan känna hur det går på stämningen i rummet, säger han. Han tror folkomröstningen blir jämn. Jasidan kommer att få mellan 47 och 53 procent och segern känns långtifrån vunnen. Göran Perssons mål för dagen är att visa att ett ja till EMU är en naturlig följd av inträdet i Europeiska unionen. nsam med en kopp kaffe
När statsministern kliver på bussen efter sitt första framträdande i Västerås är han irriterad. Han ber att få sitta ostörd med en kopp kaffe och en macka de första kilometrarna på väg mot Eskilstuna. Blodsockret, viskar medarbetarna i bussen. Med det må det vara som det vill. Det är i alla fall inte opinionen som påverkat humöret.
– Det här kändes bra. I Eskilstuna är det svårare att förutse hur människor kommer att reagera, säger Göran Persson påtagligt uppiggad av kaffet.
Han har lite drygt en halvtimme på sig innan han ska hålla samma tal en gång till. Göran Persson talar statsmannamässigt, utan prasslande manusblad, men framställningen följer ändå en noggrant memorerad mall med få lokala variationer. Om vi inte inför euron riskerar ABB att få ett sämre konkurrensläge när kronan faller gentemot den europeiska valutan, heter det i Västerås. I Eskilstuna är ABB utbytt mot exportindustrin i allmänhet. Alla onödiga siffror utelämnas. Det sker medvetet, som ett led i strategin. Göran Persson:
– Vi är inne i en ny fas nu. Det första steget var att förklara vad en ny valuta innebär. Då blev det mycket ekonomi. Nu handlar det om att väcka en känsla för euron. Det handlar också om att vädja till förnuftet. Säger vi nej nu gör vi ett aktivt avståndstagande. Det är inte så att ett nej innebär status quo.
FRÅGA: Är det därför du byter ut ABB i Eskilstuna, för att föra ner diskussionen på hemmaplan?
– Ja, fast Västerås och Eskilstuna är ganska lika. För tio år sedan var Eskilstuna en annorlunda stad, nedstämd. Nu är den mer lik Västerås och det märks att stan är på G.
FRÅGA: Tar du inte en risk när du flätar in lokalfärg: Tänk om du skulle blanda ihop två städer på samma resa?
– Nej, man måste vara noggrann. Vi har ett digert faktamaterial till vårt förfogande och jag studerar det alltid noga. Fast Eskilstuna, Västerås och Örebro kan jag ganska bra.
FRÅGA: Det blir inget ”kära Örebroare” i Eskilstuna alltså?
– Sånt händer bara om man är riktigt trött. Fast jag minns ett besök i Bulgarien när jag jag inte kunde få ordet Rumänien ur tankarna.
FRÅGA: Hur kommer det sig att vi kunde säga nej till euron 1997 men förlorar ansiktet om vi inte säger ja nu?
– Jag hade enskilda samtal med de andra statscheferna då. Jag försäkrade mig om att de skulle acceptera vår inställning som då var: Vi behöver förbereda oss mer.
Göran Persson ser trött ut igen, när han stiger av bussen; men han kan sitt Eskilstuna. Statsministern vet att stora torget heter Fristadstorget och känner dessutom stans socialdemokrater så väl att han kan hälsa på dem med förnamn när han intar talarstolen.
Det har gått en dryg timme sedan han pratade inför ett tusental personer i Västerås. Publiken väcker liv i honom. Nu lyssnar 600 Eskilstunabor. Göran Persson har i huvudssak tre argument för att byta valuta.
Det första: Röstar vi nej blir vi inte tagna på allvar i EU.
– Att rösta nej är att aktivt ställa sig utanför. Vi kan inte tro att allt ska bli oförändrat om vi gör det.
Det andra: Vi har ett ansvar gentemot omvärlden.
– När jag var en ung SSU:are i Eskilstuna sade vi att EEC (EU:s föregångare, reds. anm) var ett rikemansprojekt. Inte förrän Östeuropa omfattades skulle vi vara med. Nu får öst vara det. Vi går in i det här med mycket socialdemokratiska värderingar.
Det tredje: EU/EMU är ett fredsprojekt.
– För våra europeiska grannar behöver det inte påpekas. Helmut Kohl, som var en av unionens pådrivare, berättade en gång för mig att hans släkting som hette Herman stupade i första värdskriget. Hans son döptes också till Herman. Nästa Herman stupade i det andra världskriget och Helmut Kohls egen son fick bära namnet vidare. Kohl sa att han hoppades innerligt att det aldrig skulle komma något tredje världskrig.
Efter talet ser Göran Persson trött ut igen. Om en halvtimme ska bussen fortsätta till Örebro.
FRÅGA: Hur bedömer du opinionen i Eskilstuna?
– Svårt att säga. Fristadstorget är så stort. Där finns ingen rumskänsla. Jag kan inte bedöma det. Det tar en stund att komma till rätta med den frågan.
Bussresan till Örebro kommer att ge honom 75 minuter att fundera. Eller sova.
MATHIAS STÅHLE
|
|
Kommentar
Att intervjua politiker i valtider innebär en balansgång: Hur stort utrymme ska man ge det taktiska spelet, på bekostnad av sakfrågorna det faktiskt handlar om?
I det här fallet var valrörelsen så långt gången att sakfrågorna var välkända för alla. Alltså öppnade sig ett gyllene tillfälle att analysera Göran Perssons taktik.
Med facit i hand och nej-sidans otippade framgång fyra veckor senare framstår texten idag som närmast profetisk. Jag vill dock understryka att jag inte insåg det när jag skrev den (dessutom hörde jag till den minoritet som röstade ja i folkomröstningen).
Som en pikant detalj kan nämnas att redigeraren strök de sista två orden i sista stycket innan artikeln gick i tryck vid orginalpubliceringen. Det skedde sannolikt av utrymmesskäl, men med tanke på det efterföljande valresultatet hade det onekligen blivit roligare om sista meningen förblivit orörd, inte sant?
Artikeln publicerades ursprungligen i Eskilstuna-Kuriren 19 augusti 2003. |
