|
Drömmen om Bagdad (Del: I)
När bilderna på den fallna Saddam Hussein-statyn kablades ut över världen bestämde sig Sadyeh och Shahab för att åka hem. Efter 20 år i Sverige ville de flytta tillbaka till Bagdad. De lämnade Eskilstuna där deras barn vuxit upp och reste till Irak. De var redo att byta ut ett halvt liv med Volvo och villa mot en livslång dröm: Drömmen om Bagdad.
Ibland säger man: Det här glömmer jag aldrig. Sedan glömmer man det i alla fall. Men jag kommer aldrig att glömma när Sadeyeh kom tillbaka till Bagdad. Hon steg ur bussen, ner på trottoaren och undvek skickligt att trampa i blodet som rann över de sandfärgade stenarna. Solen var på väg ner och blodet rann i rännilar längs stenfogarna.
Nästan halva hennes liv hade förflutit sedan hon sist var i staden. För ett halvt liv sedan hade hon rusat ut från jobbet på bevattningsministeriet, hals över huvud, med bara ett maskinskrivet passerkort i handen.
På den tiden var hon nästan en flicka, några år över tjugo. Nu vardet en 47-årig trebarnsmor som återvände. Hårfrisörska till yrket. Med en arbetsskadeklassad förslitning i ena axeln, villa i Eskilstuna och en man som monterat lastbilar åt Volvo. Därtill tre barn som vuxit upp med Fem myror, Bolliboma och kvartssamtal i skolan. Så svenskt det kan bli.
Sadyeh kisade i kvällssolen och strök undan sitt långa svarta hår. Shahab gäspade. Jag tittade på fåret med den uppskurna strupen framför deras fötter. Att slakta ett djur på trappstenen är en välkomstsed hos både kurder och araber. Det ryckte lite i fårets ena bakben och jag undrade: Vad gör Sadyeh och Shahab här? Fast egentligen visste jag ju svaret. Det här var ögonblickt de väntat på. Timmen med stort T.
Vi stod någonstans i Bagdads överklasskvarter och såg en arabisk kvinna omfamna sin mor. Det var för hennes skull blodet spillts över stenarna. Sadyeh och Shahab hörde inte hemma i den bilden.
De hade bara råkat träffads här någonstans för 25 år sedan. Han en ung man från arbetarkvarteren som jobbade på skrotupplaget. Hon kusinen från landet som bodde inhyst hos släktingar i förorterna och förörjde sig som maskinskriverska på bevattningsministeriet. En stalig tjänst. Ett bra jobb.
På kvällarna brukade de träffas i smyg, eftersom deras föräldrar inte kände varandra. Då smög de sig upp på övervåningen i någon av Bagdads många röda dubbeldäckare. Sedan åkte de varv efter varv genom sin stad.
1981 födde Sadyeh en dotter. Året därpå tvingades de fly. När de gick över bergen till flyktinglägren i Iran var flickan inte ens ett år gammal. Hon fick namnet Rivan. I Teheran föddes Ivan, som också kom att tillbringa sitt första levnadsår som flykting.
Först i Sverige slog sig Shahab och Sadyeh till ro och där föddes deras tredje barn. Yngste sonen Rebin var ensam bland barnen om att aldrig ha sett Irak eller Kurdistan. Han blev också den ende som följde med föräldrarna på den långa resan tillbaka. Sadeyeh hade alltid betraktat Bagdad som sitt hem.
När flugorna började surra runt det döda fåret vid deras fötter hade Sadeyeh och Shahab varit på flykt i nästan exakt 22 år. Det här reportaget handlar om deras väg tillbaka till Bagdad.
|
|
Kommentar
Irak var ett land i krig på våren 2004, då som nu. Syftet med det här reportaget var aldrig att skildra förstörelsen. Det handlar om två människor med en vilja att bygga något nytt. Det är det som är Drömmen om Bagdad.
Delar av reportaget har publicerats i Eskilstuna-Kuriren den 6 mars 2004.
Fler reportage från Irakkriget
Källvattnet i Halabja »
5 000 människor dödades vid massakern i Halabja 1988. Reportaget handlar inte bara om folkmordet. Det handlar lika mycket om hopp - och rent vatten. |
